Bokförläggaren som gick i exil

”Vintern 1979 sänkte sig mörkret över Bo Cavefors Bokförlag på Sandgatan i Lund.” Så skriver Leif Eriksson i artikeln Tecken i skyn om Bo Cavefors bokutgivning. Det var nämligen då den svenska byråkratin ingrep och censurerade en revolutionär av rang. Men bara för en tid. Förläggaren Cavefors har aldrig gett upp och han ger ut texter fortfarande.
Bo Cavefors är även författare och debattör men har kanske mest blivit känd för sin bokutgivning på det egna förlaget Bo Cavefors Bokförlag under 60- och 70-talet. Av många betraktad som kontroversiell är han samtidigt en stor kulturpersonlighet som har berikat det litterära Sverige genom sin gärning.

Cavefors politiska ståndpunkt är svår att bestämma, han har av vänstern blivit anklagad för att vara extremhöger och av högern blivit beskylld för att vara extremvänster. Något som kan verka paradoxalt för en utomstående betraktare. Samtidigt så tycks inte den politiska tillhörigheten spela en avgörande roll för Cavefors, den är snarare underordnad ett anarkistiskt, revolutionärt förhållningssätt oberoende av en specifik ideologisk tillhörighet. Den katolska tron är också en del av Cavefors vilket visar sig i konsten och i de egna texterna där den religiösa symboliken och det teologiska tankegodset är betydande.

Det är bilden av en person med en stark integritet som växer fram när man läser om Cavefors, en modig individ som vågade publicera texter som hade sprängverkan, något som ledde till att han fick staten och media emot sig. Något som tvingade honom i konkurs. Under de år då förlaget var verksamt hann Cavefors publicera en rad olika verk ur vitt skilda genrer, utgivningen omfattade ofta politiskt och filosofiskt laddade texter.
Leif Eriksson skriver att: ”Under de drygt 20 år som förlaget var verksamt presterade han mer än vad något annat förlag har gjort i Sverige när det gäller val av författare och verk.”



Bland de utgivna hittar man namn som Ezra Pound, Ernst Jünger, men också Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao, och texter som "Der RAF" (Rote Armé Fraktion). Det var troligen också den sistnämnda boken om den tyska terroristorganisationen även känd som Baader-Meinhof-ligan som ledde till att Cavefors gick i landsflykt efter att förlaget tvingats i konkurs.
I nätutgåvan av tidskriften Subaltern återger Adam Persson det faktum att Cavefors tvingades gå i exil: ”I princip hela förläggarsverige bröt med honom efter RAF-boken. Han var en hängd man och redan nästa år flyttade han till Italien. Där kom han att stanna i tjugo år. En kort period drev han Bo Cavefors Verlag från Zürich.”
En planerad utgåva av Strindbergs samlade verk kvävdes tyvärr i sin linda då Statens Kulturråd drog tillbaka ett tidigare avgett löfte.

Cavefors ger i samma intervju på Subaltern sin egen syn på generationskamraterna: “De flesta från den så kallade 68-generationen är idag väldigt välanpassade och lydiga. Det är rätt tragiskt egentligen.”
Om den konstnärliga friheten och yttrandefriheten återigen har börjat inskränkas på grund av en sorts nymoralism har vi tagit ett steg tillbaka i tiden. Det går att dra paralleller mellan Dror Feilers installation Snövit och vansinnets ansikte och andra svenska konstnärer ur 60-talets flower power-generation som likt Cavefors vågade provocera. Ett sådant exempel är bildkonstnären Sture Johannessons uppmärksammade utställning i Lund som den dåvarande chefen Folke Edwards var ansvarig för.


Revolution Means Revolutionary Consciousness! 1968, 62x85 cm.


Leif Eriksson skriver att:” Folke Edwards fick sparken från Lunds konsthall 1969, det främsta skälet var att han beställt affischen ''Haschflickan'' till utställningen ''Underground'' samma år. Haschpropagandan i affischen blev droppen för Konsthallsstyrelsen som stoppade utställningen och Folke Edwards tvingades avgå.”
Konstcensuren var utbredd vid denna tid delvis understödd av en paragraf om sedlighet som sedan slopades. Det fanns även andra såsom Lars Hillersberg t. ex som ofta tecknade nidbilder av politiker vilket kom att uppröra.
På Subaltern ger Cavefors sin syn på censuren :” Ja, det är skrämmande. Vi är tillbaks i 50-talets moralism. Det är som om allt det som ändå uppnåddes på 60- och 70-talet har mötts av en våldsam motreaktion. Det är samma krafter som vi ser i USA nu och som George W Bush företräder. Om utvecklingen fortsätter som nu så tror jag vi kommer ha dödsstraff igen i Sverige om tjugo år.”

Cavefors integritet, mod och vidsynthet som förläggare är värd all respekt. Han förtjänar inte bara att bli ihågkommen för sin omfattande kulturgärning vilken närmast är att betrakta som legendarisk vid det här laget utan också för den undergroundfilosofi han förespråkar.
Leif Eriksson berättar att:”Den repressiva toleransen hade tills dess fungerat, men att stödja terrorister, nej det finns gränser för tryckfrihet. För Cavefors gäller alltjämt det fria ordet!.”
Cavefors gav sig inte på den punkten, han väjde inte för att publicera, och det gäller än idag. Tryck- och yttrandefrihet borde omfatta samtliga företeelser oavsett ämne, men ibland har denna frihet kommit att inskränkas.

Idag finns Cavefors Förlags hela utgivning samt en stor del kringmaterial, bland annat 20 000 tidningsurklipp, tillgängligt i samlad form på det nya Språk- och Litteraturcentrum på Lunds Universitet vilket är bra och positivt givetvis.

Roligt för den litteratur- och konstintresserade är också att Cavefors har fortsatt ge ut sin skrift Svarta Fanor, ett tag kom den ut i tryckt version, numera utkommer den istället enbart som nätutgåva , en publikation som ni kan läsa genom att klicka på länken här intill.
De svarta fanorna vajar fortfarande i vinden.