Nationaldagen...

Sommaren är i antågande och just idag är
det den sjätte juni, Sveriges nationaldag, en dag då man likt
fransmän och norrmän borde gå man ur huse
för att fira och vifta med flaggor längs gator och torg,
men inget speciellt sker, kav lugnt är det.
Av den enkla anledningen att det inte finns något att fira.
Bland den breda allmänheten verkar ingen vilja kännas vid sin
svenskhet just denna dag.
Vem vill bli skylld för att vara en punchpatriotisk flaggviftare.
Det är bara rojalister och extremister som ägnar sig åt dylikt.

En vän ringer och frågar ifall jag vill gå en sväng på stan.
Man kanske skulle gå till något kafé,
men jag avböjer och stannar hemma istället.
Sur och uttråkad som jag är.
Jag upplever denna dag som en helt vanlig vardag.
Den bara inträder och passerar snart förbi utan att jag
har visat något som helst intresse eller entusiasm.
På Skansen är det ceremonier med fanbärare
inför publik, på sina håll hissas det kanske flaggor.
Men sen får det vara bra.
Gäller det idrott så händer ofta desto mer.
Vinner fotbollslandslaget några matcher i Tysklands-VM
lär glädjeyttringarna inte vänta på sig.
Då badar svenska supporterskaror nakna iförda
vikingahjälmar och skrålar Sväriiiiigeeeeeeee!!!!
Att nationskänslan existerar råder det inget tvivel om,
men den kan ta sig olika uttryck.