måndag, oktober 13, 2008

V väcker minnen...

I dagens DN kan man läsa att den gamla rymdserien V ska börja visas igen, nu i nyinspelning. Det är ju trevligt. Jag gillade verkligen V.
I motsats till Emma Gray Munthe hörde jag till de småkillar som fick följa serien då den visades i svensk tv på 80-talet. För mig blev det aldrig traumatiskt i det avseendet. Sedan dess har åren gått och V har mer eller mindre hunnit falla i glömska i mitt medvetande, men när jag nu läser om Diana igen och ser henne iförd sin röda rymddräkt omgiven av de andra så väcks gamla minnen till liv, jag minns plötsligt även ödlan Willie spelad av Robert Englund och visst blir jag en aning nostalgisk.Jag har inte sett serien V sedan den gick, men jag skulle absolut kunna tänka mig ta en titt på originalet igen.V var berättelsen om några utomjordingar som i mänsklig skepnad invaderar jorden i syfte att ta över vattenreserver då deras eget tagit slut och efter ett tag växer en motståndsrörelse fram som kommer de förklädda utomjordingarna på spåren.För mig som tioåring kunde V stundtals vara en rätt så läskig upplevelse samtidigt som jag alltid satt och väntade med spänning på nästa avsnitt.Det jag minns mest av tvserien var förmodligen hur Diana styrde och ställde men också de ögonblick då de maskerade utomjordingarnas förklädnader föll och V-ödlornas anleten uppenbarade sig inför en som liten skräckslagen unge.

Viktiga berättelser av Le Clézio

Årets litteraturpristagare var ett nytt namn för mig, något som ofta brukar vara fallet. Samtidigt så är det väldigt givande och stimulerande då man får stifta bekantskap med något outforskat. När jag nu ska ta mig an JMG Le Clézio framöver kommer jag förmodligen börja med att läsa hans Allt är vind (2004). Tematiskt tilltalas jag av den kritik Le Clézio riktar mot kolonialismens förtryck och det lidande det kom att föra med sig för dess befolkningar i många länder världen över.Den närvarande civilisationskritiken för idémässigt tankarna till en författare som Frantz Fanon och hans postkoloniala verk Jordens fördömda, men jag tänker även på Conrad vars roman Mörkrets hjärta skildrade kolonialismens fasor i dåtidens Afrika. Stilistiskt beskrivs Le Clézio som tidig modernist samtidigt som hans internationella förhållningssätt betonas.Läser att Le Clézio kom att vistas i Nigeria under sina barndomsår, upplevelser som säkert kan ha influerat honom i hans författarskap. Intressant är också författarens dubbla kulturella och språkliga identitet då han har en engelsk far. Det finns i Le Clézios digra litterära produktion många viktiga verk som väntar på att bli lästa framöver.

lördag, oktober 11, 2008

Boulevard

Skuggorna dansar längs fasaderna där jag går
Jag vandrar längs en upplyst boulevard
vandrar på väg mot ett okänt mål
där i porten ligger en sliten clochard
Passerar ölkaféer och brasserier
innan jag stannar vid en bar
jag går in och sätter mig ett slag
den kalla vintern har dröjt sig kvar
Återupptar snart min promenad,
har några kvarter kvar att gå
innan jag uppslukas av trottoarens mörka hål

torsdag, oktober 09, 2008

Årets nobelpris i litteratur

till den franske novellisten JMG Le Clézio.
Spännande och intressant val av akademien.

Diktaren Rimbaud

Arthur Rimbaud (1854-1871) skrev inom loppet av fem ungdomsår några dikter som hör till de vackraste och mest originella i europeisk litteratur. Dikter som på en gång är vilda urladdningar ur medvetandets underjord och dunkla, esoteriska meddelanden från en annan värld skrivna med eldskrift på litteraturens himmel. (min övers.)
Så beskriver förlaget Batzer & Co den till danska översatta återutgåvan av diktverket Une Saison en Enfer, ett verk publicerat med titeln En årstid i helvede 1998. Förlaget har tidigare gett ut en liten introduktionsbok om diktaren vid namn Digteren og eventyreren Arthur Rimbaud av den norske författaren Haakon Bugge Mahrt i översättning av Arild Batzer som också verkar intressant.
Tillsammans med Charles Baudelaire kom den franske symbolisten Arthur Rimbaud i hög grad att lägga grunden och visa vägen för den poetiska modernismen. Om Baudelaire var formens mästare så blev Rimbaud den anarkistiske sabotören som befriade versen och därmed också förnyade det lyriska språket radikalt, det skriver Neal Ashley Conrad för tidningen Information (20 februari 1998) i en recension av En årstid i helvede . Conrad ser i Rimbauds dikter en besatthet och en upprördhet men också dess visionära karaktär, hur Rimbaud skapar ”et ursjælens poetiske symbolsprog, fuld af surrealistiske drømmebilleder, hallucinationer og fantastiske og mystiske febersyner."
Ihop med ”Illuminationer” bildar ”En tid i helvetet” som den döpts till i svensk översättning (Bakhåll, 2002) de två huvudverken i Rimbauds produktion. För den Rimbaudintresserade finns de att tillgå såväl i boklådor, som på bibliotek men kan givetvis också beställas på nätet.

onsdag, oktober 08, 2008

Något om David Bailey


Catherine Deneuve, Januari 1968
David Bailey, född 1938 Silver gelatin


Den brittiske fotografen David Bailey har kommit att utmärka sig som den kanske främste skildraren av The Swinging Sixties då det begav sig. Om Baileys tidsdokument från 1960-talet fångade en levande epok i sig, så återspeglar de bilder han producerade under 1970-talet en radikal omorientering då hans motivkretsar också blev genuint internationella. (1)

Född 1938 i London lärde sig Bailey snart att fotografera och år 1959 efter att ha tjänstgjort ett år i det brittiska flygvapnet i Malaysia inledde han sin långa och framstående karriär då han fick en plats som fotoassistent hos John French i den engelska huvudstaden. Bailey började som modefotograf för Vogue Magazine 1960, och har sedan dess jobbat som frilansfotograf för i stort sett alla betydande publikationer i världen. Sedan 1966 har han även regisserat reklamfilm för tv samt dokumentärer.

Bailey har kommit att ställa ut sina fotografier flerfaldiga gånger i London och i många länder världen över, däribland i Sverige. Utöver utställda verk har Bailey också gett ut ett stort antal fotoböcker som spänner från den första publikationen Box of Pinups år 1964 över If we Shadows, 1991 till Bailey’s Democracy som gavs ut på Steidl 2006. Hans arbeten för tv omfattar dokumentärer om fotografer och regissörer såsom Cecil Beaton, Andy Warhol och Luciano Visconti. 1995 skrev han manus till, och regisserade en kortfilm med titeln The Lady is A tramp vilken kom att sammanfalla med publiceringen av hans bok med samma namn. David Bailey betraktas idag som en av världens ledande fotografer och kortfilmsregissörer. (2)

I förordet till boken ”David Bailey: if we shadows” utkommen på Thames & Hudsons förlag år 2001 skriver George Melly om det unika uttryck vi finner hos David Baily och som inte lämnar betraktaren oberörd:

”Sometimes tender and witty, often violent and disturbing, David Bailey’s photographs have lost neither their power to arouse and to shock, nor the aesthetic appeal which makes them linger in the mind.” (3)

I denna samling bestående av klassiska arbeten från 1980-talet avstår fotografen från att vare sig kommentera eller att förklara verken -varje betraktare ser i dessa bilder vad han eller hon är beredd att se framhåller Melly. Om det finns en kommentar till bilderna, så emanerar den från fotografens elakt humoristiska eller skrämmande kalla blickperspektiv. Bob Geldof ställs inför mötet med en Peruansk kristusfigur; en skrattande Anita Pallenberg och en grinande skalle bildar en modern vanitassymbol. Av dessa motiv attraheras vi ofta, ibland framstår de som frånstötande för betraktaren. Vi kan inte förbli indifferenta eller likgiltiga inför dem. (4)

Enligt Melly har David Baileys mogna stil blivit mer djuplodande, utan att för den skull förlora den energi som utmärkte hans bilder under 1960-talet.
Vi kan också se att han inte har gjort avkall på sin hängivna uppriktighet.
Melly framför avslutningsvis om Bailey att: "though these ‘shadows’ may offend, they also excite and instruct, and show us the world of a photographer whose vision has been ever sharpened by time."


Noter:
(1) Hämtat 18 juli 2008 från: http://www.thameshudson.co.uk
(2) (Min övers.) från Steidls webbplats. Hämtat 18 juli 2008 från http://www.steidlville.com/sökväg:artists/David Bailey
(3)Förord av George Melly till ”David Bailey: if we shadows”, Thames & Hudson, 2001. Hämtat 18 juli 2008 från: http://www.thameshudson.co.uk
(4) Melly, George. ”David Bailey: if we shadows”, Thames & Hudson, 2001. Hämtat 18 juli 2008 från: http://www.thameshudson.co.uk

måndag, oktober 06, 2008

The Lüneburg Variation - Paolo Maurensig

Är man det minsta intresserad av det klassiska spelet schack med dess invecklade strategier och kombinationer skulle en bok av det här slaget kanske kunna intressera en som läsare. Det är dock ingen nödvändighet då man tar sig an denna psykologiska spänningsroman av den italienske författaren Paolo Maurensig.
Som läsare kastas man nästan genast in i dess handling då man exponeras inför en nyhet i tidningarna som förkunnar att en viss Dieter Frisch avlidit i sitt hem inte långt utanför Wien under något oklara och mystiska omständigheter. Genom berättaren får vi snart veta litegrann om den avlidne huvudpersonen Frisch som beskrivs som en stillsam vanemänniska med ett välordnat liv. Veckorna tillbringar han på sitt arbete på ett kontor i München där han också har älskarinnan Hilda och en lägenhet och om fredagarna, i slutet av varje arbetsvecka återvänder han med tåget hem till Wien och sin praktfulla villa med dess parkliknande omgivningar.
En av hans verkligt stora passioner här i livet är schack, en sysselsättning han ägnar sig åt på egen hand liksom på sina tågresor, inte sällan med affärskompanjonen Baum som motspelare. Efter att ha tagit del av denna inledande öppning får läsaren genom Maurensigs berättare följa fortsättningen på historien via en återblick. Berättelsen tar i det skedet ny fart då Frisch på sitt kontor i München en dag mottar ett meddelande av sin sekreterare som berättar att någon, som inte ville presentera sig med sitt namn har sökt honom. Detta markerar också början på fortsättningen som rymmer ett fascinerande innehåll. Med sin debutroman har Paolo Maurensig lyckats skapa en stark berättelse som griper tag i läsaren från början till slut, detta via en snillrik berättarstruktur vars handling i all sin originalitet utgör ett intressant bidrag till litteraturen.

Maurensig, Paolo. The Lüneburg Variation. Orion Books,1998.

söndag, oktober 05, 2008

Piet Hein - multitänkare och universalist



Den danske matematikern, författaren, uppfinnaren och formgivaren Piet Hein föddes 1905 i Köpenhamn. Efter avslutad studentexamen på Metropolitanskolan i den danska huvudstaden kom Hein att studera filosofi vid Köpenhamns universitet, därpå följde studier vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Efter en tid i Stockholm återvände Hein till Köpenhamn för studier i teoretisk fysik vid Danmarks Tekniska Universitet och Niels Bohr-Institutet.

Mångsidigheten är något som är utmärkande för människan och multitänkaren Piet Hein, han såg ingen motsättning mellan vare sig konst, filosofi eller naturvetenskap, och livet igenom kom han att utveckla sig parallellt som konstnär, vetenskapsman och innovatör.

I Norden har Piet Hein kanske blivit mest känd för sina kortdikter som går under benämningen gruk. De första dikterna publicerades under pseudonymen Kumbel i tidningen Politiken under den tyska ockupationen av Danmark. Gruken är till formen en sorts underfundiga aforismer, koncisa dikter skrivna på fri vers fyllda med livsvisdom som många kan känna igen sig i. Dikterna blev med tiden runt 10.000 till antalet, ett flertal av gruken har översatts från danska till en rad andra språk och finns även i svensk översättning. Med denna omfattande och originella produktion har Piet Hein givetvis berikat det danska kulturlivet och språkutvecklingen i stort, varför han också förtjänar visst utrymme då man diskuterar texter skrivna på danska.

Då Piet Hein i slutet av 1950-talet arbetade som konsult i ett stadsplaneringsprojekt omfattande utformningen av rondellen vid Sergels Torg i Stockholm utvecklade han den geometriska figuren superellips, vars form blev till en lösning på trafikproblematiken vid tiden.
Som ett mellanting av oval och rektangel kom superellipsen att återkomma även vid design av lampor och möbler, ett sådant exempel är bordet Superellips(1969) som Hein formgav ihop med Bruno Mathsson för möbeltillverkaren Fritz Hansen.

Litteratur
Fiell, Charlotte & Peter.Scandinavian design. Taschen, 2002.
Hein, Piet. Gruk - på svenska. 2001.
http://www.piethein.com
http://da.wikipedia.org/wiki/Piet_Hein

lördag, oktober 04, 2008

Morgenthaler om sin filmkonst

Vid 33 års ålder är Anders Morgenthaler inte precis en genomsnittlig filmskapare och animatör. Med sin studentfilm ”Araki” kom han att motta ett flertal internationella utmärkelser och filmen stod sig också väl i konkurrensen på festivalerna. På nationell nivå i hemlandet Danmark har Morgenthaler sedan tidigare rönt stor uppmärksamhet för sin animeringskonst och sina barnböcker. För inte så länge sedan långfilmsdebuterade han med den animerade filmen Princess, som med sina explicita skildringar av sex och våld kom att slå ner som en bomb i den gemytligt vänliga danska animationstraditionen, det skriver Kim Skotte i en intervju med Morgenthaler för det danska filmmagasinet FILM #50 (maj 2006 ).
Skotte berättar att Morgenthaler har kommit att fascineras och uppröras av det pornografiska universumet åtminstone sedan 2001, då han skapade ”Araki - The Killing of a Japanese Photographer” en film inspirerad av den japanske fotografen Araki som har skapat alstret Tokyo Luckyhole, en fotobok som dokumenterar japanska prostituerade.
Om visionen och tankarna kring sitt filmskapande säger Morgenthaler bland annat följande:
"I had an epiphany and I could never look at porn the same way again,"
Den danske regissörens upprördhet över människors utsatthet och i synnerhet de som dras in i sexindustrin har varit en viktig drivkraft vid skapandet av Princess, en långfilm som handlar om en porrstjärna och hennes liv. Med sin japanskt influerade animeestetik och med våldsscener i Tarantinostil bär filmen samtidigt på ett moraliskt och tankeväckande budskap.
"I’m not a prude or a neo-puritan. But I have an opinion about this subject and I’m sick to death of the pervading indifference to it. It’s too easy to brush off any criticism as being puritanical." säger Morgenthaler.
Puritansk eller pryd är förmodligen det sista Princess kan anklagas för att vara, framför Skotte om dess innehåll.
Om filmens syfte och dess explicita skildringar säger Morgenthaler att:
"The film wants to engage its audience, hence the obsessive, over-the-top sex, violence and vengeance. As long as it’s not indifferent. Probably that will provoke critics the most, the fact that I’ve chosen to put it in an entertainment context," Morgenthalers debut utgör jungfruprojekt för filmbolaget Zentropa GRRRR och Princess är bolagets första animerade film.
"Princess" is not for kids. It’s not nice. It’s tough and incredibly depressing. I’m enormously proud of it already," säger Morgenthaler i en avslutande kommentar till filmen.

"Oasis": What's the story?

I beskrivningen av innehållet i denna bok kan man på baksidan läsa följande citat av dess författare ”Frightening, especially when he is doing coke ...He will not censur thought or deed, regardless of who gets hurt”.

Ian Robertsons kommentar om Oasis upproriske sångare och frontman Liam Gallagher ger helt klart en liten föraning om vad denna engelskspråkiga exposé om rock ’n’ roll kommer att handla om. I egenskap av att ha varit turneledare för Oasis under ca ett års tid, vid tidpunkten för deras genombrott internationellt har Ian Robertson kommit nära inpå manchestergruppen i många avseenden. För läsaren tecknar han inledningsvis en bakgrund och beskrivning till vad som väntade för honom själv och för Oasis efter det att de 1994 hade skivdebuterat med Definitely Maybe, ett album som av många kritiker vid tiden kom att betraktas som ett av de främsta på många år i rockgenren. Oasishypen hade därmed tagit fart och snart skulle gruppen skörda publikframgångar världen över inför lyriska fans.

Robertson berättar engagerat om bandet på dess världsturne till Usa och Japan, man får också följa Oasis på dess brittiska hemmaplan och under en bejublad konsert i hemstaden Manchester på den legendariska klubben Hacienda. I sammanhanget omnämns också skivbolagsmagnaten Alan McGee på Creation som var en starkt bidragande faktor tilll att Oasis nådde rampljuset. Det är en initierad och välskriven berättelse av en före detta fallskärmsjägare som inledningsvis ser Oasis live för första gången på en rockklubb på Manhattan i New York. Robertson, själv förtjust i rock och Rolling Stones, gillar vad han ser, och efter att ha presenterats för en av gruppens medlemmar får han snart umgås med Oasis på nära håll under en längre tid då de i praktiken vistas ihop dygnet runt .

Givetvis är det fascinerande läsning för de som var med då det begav sig under denna epok på 90-talet, en tid då rivaliteten var stor mellan britpopparna Oasis och deras svurna rivaler Blur. I vad som med mediernas hjälp stundtals kom att likna ett veritabelt rockkrig kom Oasis kanske då också att stå på toppen av sin karriär. Som nämndes i inledningen blir drogerna till ett centralt inslag i berättelsen inte minst under gruppens intensiva turnerande kors och tvärs över jordklotet. Oasis inte bara odlar myten om rock n roll, de lever verkligen rockstjärnelivet, men med tanke på den framgång och status dessa grabbar från Burnage i norra England plötsligt kom att uppnå är det kanske inte så oväntat.

Att det blir berättelsen om de bägge bröderna Gallagher som hamnar i fokus är på sitt sätt naturligt, sångaren Liam och hans uppträdanden ägnas avsevärd uppmärksamhet liksom hans relation till de övriga gruppmedlemmarna. Liam är i hög grad porträtterad som den elake och rebelliske sångare han kan vara. Han var vid tiden omkring 22 år gammal och hade just uppnått stjärnstatus i Oasis samtidigt som han hade ett rykte om sig som temperamentsfull bråkmakare något Robertson också visar och har fångat på ett övertygande sätt. Sångarens kaxiga attityd är inte alltid så rolig för de som drabbas, hans dräpande kommentarer kan dock stundtals utgöra smått uppfriskande, humoristiska bidrag till berättelsen i stort och är kanske också ett uttryck för den integritet Liam besitter.

Turneledaren och författaren Ian Robertson framstår också som något av den fadersfigur Liam själv aldrig hade, då han och brodern hade en i allra högsta grad utsatt barndom i föräldrahemmet med en brysk och frånvarande far. Storebror Noel som i hög grad ligger bakom gruppens framgångar genom sin exceptionella låtskrivarförmåga är i kontrast till sin lillebror på ett inkännande vis skildrad som den ödmjuke, tystlåtne men för all del rättframme rockmusiker han är.

I boken varvas turneberättelsen med dialoger gruppmedlemmarna sinsemellan ackompanjerat av faktarutor beskrivande olika typer av droger såsom LSD och marijuana. Som läsare ges man också en bakgrund till bruket av kokablad, kokainets införsel till Europa, liksom drogernas hallucinatoriska effekter. Placerade i bokens mittuppslag återfinner man ett antal svartvita fotografier på gruppmedlemmarna, som i sig utgör ett bra tidsdokument. Mot slutet av berättelsen framträder de spänningar som till slut leder fram till turneledarens dramatiska avsked och farväl efter en intensiv och omtumlande resa. Med denna Oasissaga om gruppens genombrott och dess väg mot berömmelsen har Ian Robertson bidragit med ett litet stycke rockhistoria som är klart läsvärt och fängslande. Bokens inledande textrader lyder ”And in the end the love you take is equal to the love you make”. Det är hämtat från låten ”The end” skriven av Lennon och McCartney, utgörande näst sista spåret på albumet Abbey Road, och får markera slutet på denna text.

Robertson, Ian. "Oasis"-What's the story? Delta, 1997.